Du Saknas hos Mig...

Hmm.. Klockan e snart 4..

Jag förstår inte hur jag ska orka vandra vidare utan min bäste vän..?
Känslorna inom mig slår mig som ett hårt jävla slag i nyllet, så fort ingen annan ser..
Som nu, kl.04 på natten.

Det är inte det att jag inte kan visa att jag är ledsen och sårad, det är bara det att det är så mycket annat runt omkring.
Jag gör i och för sig inte så jävla mycket om dagarna längre, sover, röker å äter och lite smått där emellan.

Mitt liv går på autopilot. Jag går på autopilot.

Jag saknar Honom så jävla satans mycket!

JAG VILL INTE!
Varför just Du? Varför just DU?!

Snälla, kom tillbaka till mig? Snälla...


När känslorna kommer så här, så finns det ingen hejd.
Ingen kontroll, och ingen att dölja det för...
Tårarna rinner i hemska floder, hatet brinner i stora skogsbränder.

Sorgen över att ha misst min bäste vän, den kommer aldrig försvinna.
Den sorgen kommer för alltid, så länge jag orkar vandra på denna jord, att vara så himla stor. Det är en sorg som ingen i världen kan trösta och hejda.

Men det finns dom som gör sina tappra försök att försöka ialla fall.

Ni betyder otroligt, ni få som finns här, som stöttar å ställer upp så gott det går.
Jag vet att jag alltid kan höra av mig när det e sånna här stunder, men sanningen är att jag har ingen ork, sorgen tar den lilla ork som finns.
Så när det blir sånna här 'panik' nätter, då går all energi till sorgen.
Vissa gånger kanske jag orkar prata, andra inte.


Inga ord kan förklara hur jag känner, eller hur jag mår.
Jag mår skit och saknar Honom så jävla mycket.
Det är en början i alla fall.
Men mer ord än så finns inte att sätta på det jag känner inombords.



Jag saknar Dig OTROLIGT mycket, Vännen min.

För alltid i Mitt Hjärta, Magnus Bergman <3



/Cissi

Livet går vidare?

Ja det säger dom, men varför känns det som om det bara står still då?
Varför känns det som om jag står och stampar på samma jävla fläck fortfarande?

Jag vet att alla inte kan förstå, hur jag egentligen mår, innerst inne..
Inte ens jag förstår hur jag känner innerst inne just nu..

Efter regn kommer solsken, står det skrivet.
Men var är det där förbaskade solskenet?!


Jag vet att det var ett tag sen jag skrev, men mitt liv har stått väldigt stilla, så det har inte funnits så mycket att skriva om.
Sen att jag varken haft lust eller ork, har ju också sin betydelse.


Livet saknar sin mening känns det som.
Livet känns så himla ensamt och innehållslöst, tomt helt enkelt.

Hur får man motivation till att orka fortsätta?
Att orka leva ett liv, utan den människa som verkligen betydde mest?
Utan sin bäste vän?


Någon som har ett bra svar?...


/Cissi, trasdockan